baby went away part 1
När jag släpptes fri från min trygghet/mitt fängelse, på östra sjukhuset, handlade det mesta om att samla ihop alla bitar av mitt liv, både praktiska och personliga. Såg till att kvarten blev min för att på så sätt inte behöva oroa mig över att plötsligt inte ha tak över huvudet. Medan jag låg inlagd fick jag ett telefonsamtal av någon på annan ort som för första gången sa att han älskade mig (han kunde lika gärna låtit bli)
Jag bestämde mig för att åka till skåne och den där som tydligen älskade mig och det kändes som ett så jävla bra beslut. Jag välkomnades med en kram/pussattack som gav mig en fläskläpp (åhkejrå, jag kanske inte riktigt fick en fläskläpp men det kom blooood). Allt var så fint och han bjöd på veggiebuffé och fint och fint. Men. Jag råkade fukkah upp skiten genom att inte tänka. Goodbye my lover, goodbye my friend.
Innan jag var dum i huvudet och förstörde något som kanske hade kunnat bli världshistoriens bästa skit så hann jag åka till den gamla folkhögskolestaden och leka halloween lite sådär spontant med fina vänner.
Jag åkte tillbaka till Göteborg med tungt hjärta och hängde med favoritpojken alla kategorier och skrev saker på speglar och trodde att allt i skåne var förstört så jag började träffa någon annan, någon så olik mig själv och han den andra som det bara går att bli.
Vi tog vinterpromenader och klättrade i berg när vi inte bara stängde resten av världen ute. Han lärde mig om närhet, filmer så jävla dåliga att dem blir bra och saker jag aldrig haft något intresse av tidigare. Jag började på någon "hitta-dig-själv/lär-dig-älska-dig-själv/ordna-upp-ditt-liv/take-a-chill-pill-grejs. Och började jobba aktivt med mig själv och min depression.
Åkte tillbaka till skåne sådär i andra månaden på ett nytt år. Försökte aktivt att inte träffa en viss person. Trots att jag ville med lite mer än halva mitt hjärta. Så jag hängde i Eslöv. Vi träffades till slut och jag förklarade situationen men bröt med situationen utan att berätta helt och hållet varför och jag blev sjuk och stannade kvar och jag känner mig som en bedragande hycklerska och ibland anser jag själv att jag borde få en träpåle spetsad rakt i hjärtat och jag går sönder ibland och det är i dagsläget enbart pga av dem. Och det borde jag vara glad för (att jag inte bara hur som helst utan anledning mår skit jämt och ständigt) hur som helst lämnade jag skåne ytterligare en gång efter att ha fukkat upp ALLT! Trodde mitt liv skulle vara dömt till att dö ensam i min "knarkarkvart" men...
passande nog hade den här bruden ingenstans att ta vägen när hon kom från Oslo och bestämde sig för att testa bo i gbgt ett tag.
På sådär två dagar hade hon fixat jobb och jag hade det tråkigt hemma själv och har man precis lärt sig dricka rödvin efter att ha varit en strictly-only-beer-girrrl så måste man upprätthålla vindrickandet så att man inte tappar det.
På dagarna fortsatte jag min "dagliga verksamhet" och för första gången typ ever började jag tänka på min framtid på riktigt. Kom liksom på att det är svårt att dö en rockstar-död vid 27 om man är 26 och så långt ifrån rockstar det bara går att komma. Och jag fick ett gratis träningskort och började träna. Jag! Ha! trodde själv att det var årets skämt men jag har fortsatt. Sånt jävla bra sätt att få ur sig frustration... Känner inte riktigt att jag har tillräckligt många tallrikar för att kasta i väggen varje gång huvudet fylls av förvirring.
Det blev mars och jag fick besök av en fin vän från skåne och dansade ibland i kvarten innan utgång och sånt där som sig bör. Mitt hjärta var fortsatt delat i tu.
Huvudet började kännas lättare men ögon ljuger inte. Och förviringen satt kvar och som vi alla vet så rimmar hjärta på smärta.
Kommentarer
Trackback
