I'm so in this bitch
Igår så blev sushi i en park plötsligt häng vid en sjö. Sådär spontant. Med improviserade badkläder var jag som en fisk i vattnet. Saker blir som de blir och jag blev ensam en stund och satt vid vattnet och begrundade livet medan solen gick ned bakom träden.
Jag har ett mål i siktet, får inte faila nu. Jag ser hur de andra Christian Bale-ar ut
Utanför talar solen om att det är fel att sitta inne och grubbla. Grubblandet är inte så himla ihärdigt men rastlösheten är. Jag vill befinna mig i en annan stad men vet inte vad som hade varit annorlunda där. Det har blivit svårare att sova om nätterna och varje natt upprepas några rader av Alexis Weak på repeat i mitt huvud tills jag somnar, Som om det INTE skulle leda tankarna åt fel håll! Annars är det inte så mycket att klaga på. Självklart önskar jag att jag höll på med något viktigt som att lösa alla världens problem, eller höll på med något kreativt eller att jag satt på en klippa med vänner och öl och bara kände. Men nu sitter jag här i kvarten och känner med en folköl och solen i ryggen och det är fan inte fy skam.
baby went away part 2
Det blev vår och jag har halvt sparat ut min naturliga hårfärg, vilken tydligen är GRÅ?!?!?!!?!!? Man kunde börja parkhänga igen. För mig första gången i Göteborg på fyra år.
Var hundvakt åt världens bästa jävla hund.
Åkte till Oslo för att fira 17:e maj. Blev dock inte riktigt som vi tänkt oss då vi drack stenhårt på vägen dit och var stendöda resten av vistelsen. Och fler incidenter som liksom kan dra ner humöret lite. Men årets första bad skedde på en camping med utsikt över en sjö.
Och så blev det slutet på maj och årets första festival Knarrholmen
Det blev sommar på riktigt och den här madamen som bott hos mig i tre månader hade bestämt sig för att dra mot nya äventyr så vi sa "hej då" på ett tak där man ser typ hela jävla staden.
Årets andra dopp i Bergsjön. Graciös som en heffaklump med rabies.
Midsommar spenderades i ett partytält på en tomt med hundar och minnesluckor.
Häng med människor som talar språk man inte förstår men det är så glatt och fint att det inte gör något.
Åkte till Skåne igen efter fyra månader och träffade fina människor, firade födelsedagar och hängde med mama T och för första gången någonsin så gav jag hennes son en chans. Har känt mig som världens sämsta vän. Och hör och häpna jag har hittat ett barn som jag tycker om för första gången.
baby went away part 1
När jag släpptes fri från min trygghet/mitt fängelse, på östra sjukhuset, handlade det mesta om att samla ihop alla bitar av mitt liv, både praktiska och personliga. Såg till att kvarten blev min för att på så sätt inte behöva oroa mig över att plötsligt inte ha tak över huvudet. Medan jag låg inlagd fick jag ett telefonsamtal av någon på annan ort som för första gången sa att han älskade mig (han kunde lika gärna låtit bli)
Jag bestämde mig för att åka till skåne och den där som tydligen älskade mig och det kändes som ett så jävla bra beslut. Jag välkomnades med en kram/pussattack som gav mig en fläskläpp (åhkejrå, jag kanske inte riktigt fick en fläskläpp men det kom blooood). Allt var så fint och han bjöd på veggiebuffé och fint och fint. Men. Jag råkade fukkah upp skiten genom att inte tänka. Goodbye my lover, goodbye my friend.
Innan jag var dum i huvudet och förstörde något som kanske hade kunnat bli världshistoriens bästa skit så hann jag åka till den gamla folkhögskolestaden och leka halloween lite sådär spontant med fina vänner.
Jag åkte tillbaka till Göteborg med tungt hjärta och hängde med favoritpojken alla kategorier och skrev saker på speglar och trodde att allt i skåne var förstört så jag började träffa någon annan, någon så olik mig själv och han den andra som det bara går att bli.
Vi tog vinterpromenader och klättrade i berg när vi inte bara stängde resten av världen ute. Han lärde mig om närhet, filmer så jävla dåliga att dem blir bra och saker jag aldrig haft något intresse av tidigare. Jag började på någon "hitta-dig-själv/lär-dig-älska-dig-själv/ordna-upp-ditt-liv/take-a-chill-pill-grejs. Och började jobba aktivt med mig själv och min depression.
Åkte tillbaka till skåne sådär i andra månaden på ett nytt år. Försökte aktivt att inte träffa en viss person. Trots att jag ville med lite mer än halva mitt hjärta. Så jag hängde i Eslöv. Vi träffades till slut och jag förklarade situationen men bröt med situationen utan att berätta helt och hållet varför och jag blev sjuk och stannade kvar och jag känner mig som en bedragande hycklerska och ibland anser jag själv att jag borde få en träpåle spetsad rakt i hjärtat och jag går sönder ibland och det är i dagsläget enbart pga av dem. Och det borde jag vara glad för (att jag inte bara hur som helst utan anledning mår skit jämt och ständigt) hur som helst lämnade jag skåne ytterligare en gång efter att ha fukkat upp ALLT! Trodde mitt liv skulle vara dömt till att dö ensam i min "knarkarkvart" men...
passande nog hade den här bruden ingenstans att ta vägen när hon kom från Oslo och bestämde sig för att testa bo i gbgt ett tag.
På sådär två dagar hade hon fixat jobb och jag hade det tråkigt hemma själv och har man precis lärt sig dricka rödvin efter att ha varit en strictly-only-beer-girrrl så måste man upprätthålla vindrickandet så att man inte tappar det.
På dagarna fortsatte jag min "dagliga verksamhet" och för första gången typ ever började jag tänka på min framtid på riktigt. Kom liksom på att det är svårt att dö en rockstar-död vid 27 om man är 26 och så långt ifrån rockstar det bara går att komma. Och jag fick ett gratis träningskort och började träna. Jag! Ha! trodde själv att det var årets skämt men jag har fortsatt. Sånt jävla bra sätt att få ur sig frustration... Känner inte riktigt att jag har tillräckligt många tallrikar för att kasta i väggen varje gång huvudet fylls av förvirring.
Det blev mars och jag fick besök av en fin vän från skåne och dansade ibland i kvarten innan utgång och sånt där som sig bör. Mitt hjärta var fortsatt delat i tu.
Huvudet började kännas lättare men ögon ljuger inte. Och förviringen satt kvar och som vi alla vet så rimmar hjärta på smärta.
